festival_week2B

Magnus Haglund on the opening weekend of GAS 2018

Magnus Haglund on the opening weekend of GAS 2018

Swedish writer and journalist Magnus Haglund wrote an initiated and very interesting article in GöteborgsPosten (in Swedish only) on the opening weekend of the 2018 GAS Festival.

(in Swedish only)

Myllrande orkesterupplevelser inleder GAS

Kanske betyder ordet orkester något helt annat än vi tror? Magnus Haglund går på en serie konserter under inledningen av årets GAS-festival och fångas av hur många skilda versioner det finns av företeelsen orkester. 

Den klassiska symfoniorkestern är en intressant organism. Den är i lika hög grad en social mötesplats som en förmedlare av betydelsefulla musikaliska värden. Själva ordet orkester kommer från grekiskans orchestra vilket betyder ”dansplats”, det vill säga det cirkelrunda utrymme framför scenen där danser och körinslag ägde rum i den antika teatern. Här finns alltså förbindelser långt tillbaka i tiden, liksom in i mer samtida sammanhang där människor och kulturyttringar befinner sig i rörelse.

Det här får en fascinerande mångbottnad kommentar under inledningen av GAS-festivalen, Göteborg art sounds, som i år äger rum för 13:e gången sedan starten 1999. Under inledningskonserten med Göteborgs symfoniker och dirigenten Kent Nagano spelas bland annat Béla Bartóks Musik för stråkar, celesta och slagverk, komponerat 1936. Efter det ytterst pregnanta och klangtäta framförandet fortsätter evenemanget utanför konsertsalen, i foajén med sina stora fönster ut mot Götaplatsen.

Intill Otte Skölds freskmålning Folkvisan står de båda norska experimentmusikerna Rakel Nystabakk, laptop, och Eirik Ask, piano, och låter en egen remixversion av samma Bartókstycke fylla rummet. Samma material, men med vissa avgörande detaljer framhävda, som det repetitiva xylofonmotivet som inleder den tredje satsen. Det är påfallande känsligt utfört, med en betoning på de inre förloppen. Det som står i centrum är det skärpta lyssnandet, precis som i Naganos och Symfonikernas tolkning av musiken.

Mittemot, på andra sidan foajén, hänger Sven X:et Erixsons vävda gobeläng Melodier på torget. Denna bild i jätteformat från slutet av 1930-talet återger konstnärens minnen från resor i Spanien och Nordafrika och visar flamencomusiker och dansare intill marockanska flöjtspelare. Olika världar intill varandra, olika skiktningar. Detta får ytterligare belysningar senare på kvällen när Jon Balkes mångkulturella 13-mannaensemble Siwan framträder på Nefertiti i musik från samma geografiska områden. Arabiska, spanska, romska och judiska traditioner möts och bildar nya omloppsbanor.

Men dessförinnan har ytterligare en orkester uppträtt på Nefertiti, den Los Angelesbaserade gruppen Dog star orchestra, en löst sammanhållen ensemble startad av tonsättaren och gitarristen Michael Pisaro. Ibland består den av upp till 40 medlemmar, men under Göteborgsbesöket medverkar sju musiker. Under två framträdanden, dels ett på Nefertiti och dels ett dagen därpå i Kronhuset, spelas sammanlagt åtta verk. Det rör sig om en lågmäld experimentmusik där traditionen från 1960-talet möter ett samtida och mer reducerat klangspråk.

Inget stycke är egentligen det andra likt. Ändå finns det en undersökande hållning som gör alltihop till en sorts montageverk. Rörligheten i det nedtonade och skelettartade gör ögonblicken vidöppna. Som i avslutningen av Pisaros sångcykel Tombstones där fragment från Beatlessången Julia ljuder, egentligen bara två toner som glimmar till, men det räcker för att frammana det papperstunna dagdrömmeriet. Eller i violasten Cassia Strebs koncentrerade framförande av James Tenneys solostycke Koan.

En av medlemmarna i Dog star orchestra är den egensinniga sångerskan och keyboardspelaren Julia Holter. Hon har tidigare gästat Way out west två gånger, men här framträder hon i ett helt annat format. I en duokonstellation tillsammans med keyboardisten och säckpipeblåsaren Tashi Wada slås en brygga till dronemusikens ljudlandskap; ensliga klanger, repetitiva fraser, en kontemplativ råhet i uttrycket. Det sakliga sättet att sjunga, rakt och försjunket på samma gång, får Laura Steenberges långsamt föränderliga stycke att framträda som en förhöjd form av folkmusik. Det är bland annat detta som gör Dog star orchestras konserter så spännande: sättet att använda sig av en nollpunktsestetik för att göra musiken friare och skarpare.

Det öppnar också betydelserna av ordet orkester. Det blir om inte annat tydligt när framträdandet i Kronhuset omgärdas av två olika konserter med blåsorkestern GWO, Göteborg wind orchestra. De båda ensemblerna befinner sig i två skilda ljudverkligheter, men fungerar ändå fint i samma rum. Förankringen i ett äldre klangtänkande gör Ingvar Karkoffs Ouvertyr och Czaba Deaks Recollections till ett eget uttryck. Ja, jag gillar det som är gammaldags hos GWO, och skillnaderna som uppstår i förhållande till Dog star orchestra blir en tillgång. Kanske är det till och med just så det blir orkester i den ursprungliga meningen: när avvikelserna och brytningarna får framträda?

Magnus Haglund

http://www.gp.se/kultur/kultur/myllrande-orkesterupplevelser-inleder-gas-1.9654267?noAccess=true&aId=1.9654267

Posted in

Magnus Haglund is a Swedish writer and journalist. In 2009 Haglund published a book about the Swedish sound artist and Avant-garde writer Åke Hodell, and he has also written a book about the alternative history of Gothenburg, Den nakna staden (The Naked City). In 2011 he created a walking performance for the fifth Gothenburg Biennale for contemporary art, where he took the participants on a psycho geographical walk through the city, bringing forgotten and hidden stories to life.

at Praesent fringilla luctus Curabitur libero. velit, felis diam tristique id